jag pratade nyss med dig i telefon. det får mig att tro att allt är som det ska, att det är som förr. för du låter precis som då. precis som när du va frisk, när inte den äckliga jävla cancern förstörde dig inifrån. jag hatar den. när jag hör din röst kan jag verkligen inte koppla ihop den med hur allt är nu, hur du ser ut, hur förstörd du är. det finns inte. jag önskar jag kunde vara vid din sida hela tiden. men jag vågar inte. jag vet att jag kommer ångra att jag inte tog chansen och ändra allt när jag kunde. men jag fixar inte det. jag hatar och se det. och jag har så äckligt dåligt samvete för jag gör som jag gör. men vad ska jag göra när jag inte klarar det? när jag bryter ihop av paniken i min kropp?