Varför var du ens på mig redan från första början? Kunde du inte bara låtit mig va då med. Visst det är inte ditt fel så, jag har själv orsakat resten. Men hade du inte varit på mig frå början så hade jag aldrig ens haft en tanke på dig :/ Och det hade varit förjävla skönt. Just då den gången du var på mig mådde jag som allra bäst. Jag var alltid glad, jag hade bara kul med mina vänner och tänkte inte på någon jävla kille. Det var så mycket bättre. Jag läste massa gamla inlägg innan och där stod bara massa om hur bra livet var. Livet var en fest, vi festade varje helg utan några problem alls.

Men sen kom den kvällen då jag träffade dig. Först var jag överlycklig över att fått träffa dig. För jag har alltid gått runt tyckt du varit förjävla snygg, men bara på avstånd så för jag hade aldrig trott att jag skulle få komma nära dig. Men den kvällen gjorde jag det. Visst det var ju inget mycket som hände men jag blev som sagt glad för det lilla.

Jag minns att jag var ute och gick med Paulina och vi snackade om dig och hur glad jag var och hur jag nästan önskade det skulle bli något. Vi satt och diskuterade för och nackdelar mellan dig och mig och allt kändes väl hyfsat bra..

Men sen gick allt bara utför :/ Träffade dig ute två veckor efter och då hände allt igen. Jag gjorde så jävla fel och lämnade den bästa för din jävla skull :'( Umgicks med dig hela kvällen därinne och sen sov vi hemma hos Samme. Jag var skitglad för dig, men ändå så jävla besviken. Jag hade svikit den bästa plus att det var väl då jag började fatta att det aldrig skulle bli något du&jag. Du snackade bara om andra tjejer och massa skit.

Veckan efter det gjorde jag samma jävla misstag igen. Jag var full som satan och hann bara in till stan innan jag ringde dig och bad dig komma och möta mig. Jag minns inte mycket menn tydligen sa jag en jävla massa skit till den bästa och bara var så jävla dum i huvudet. Jag mötte dig, drog hem och lämnade det allra bästa helt ensam, igen :'( Den kvällen var du bara så jävla dum i huvudet, det var då jag fick allt svart på vitt, det skulle aldrig bli något. Aldrig, för du blir inte kär som du sa. Okej, jag är inte kär i dig heller, det är jag inte. Det var då du sa en massa annan taskig skit som jag inte tänker nämna här. Det behöver vi inte ens prata om..

Så för att komma till saken nu, jag fattar verkligen inte att jag ens vill ha med dig att göra. Jag är så jävla svag för sånt. Jag är inte stark nog att gå vidare, tyvärr.

Jag ångrar att jag ens träffade dig. Jag borde inte ha med dig att göra. Jag är inte bra nog när jag är med dig, eller är det bara sån jag är och det inte har med dig att göra? Att du inte får mig att förändras? Jag vet inte. Men jag ångrar mig.